I helgen har det varit *trumvirvel* KONGRESS!

Sveriges Ungdomsråds kongress 2014 för att vara exakt!

Det har varit sjukt roligt och intressant, lite långtråkigt men äsch vad fan!

En ny styrelse blev vald, Hanna blev kvar som ordförande och allt var helt underbart!

Jag har även nu inom SVUNG blivit känd som menstjejen eftersom jag sjöng en låt om just mens, så jävla nice! .. Eller typ.

Hur som helst, helgen var helgrym, har dock varit hemma nu i två dagar från skolan för så klart så blev jag sjuk.

MEN! I helgen insåg jag även vart jag vill och fan i mig SKA jobba i framtiden! Jag ska jobba i kommunikationsteamet på Sveriges Ungdomsråd så fort jag gått klart min journalistutbildning!

 

Men detta är inte allt jag har att säga! Idag fick jag även besked om att jag ska till ALMEDALEN! Jag sökte nämligen till mediacrewet och kom med! NU ÄR JAG SÅ JÄVLA PEPP!!

På fredag ska jag även ha min första körlektion så nu börjar fan allt falla på plats! (förutom allt skolarbete)

 De bilderna är allt jag bjuder på, är alldeles för upprymd för att leta reda på några fler!

Förra veckan var jag i fjällen med de absolut bästa människorna!

Vi åkte skoter, chillade, lyssnade på musik och hade fett kul alla dagar! (trots att stugan vi bodde i gjorde oss galna)

Men det var verkligen underbart kul ♥

Väl hemma på fredagkväll så sket jag fyra gånger och fem gånger på lördagen! Men det är väl normalt då man inte bajsat på en hel vecka!

 

Nu har det hänt igen!

Jag har återigen problem med magen men nu är det värre än någonsin! Jag kan äta en macka och dricka ett glas vatten till frukost t.ex. innan jag mår illa fram till middagstid.

Det har varit så här i snart en vecka och fy fan vad trött jag är, jag ska få tid på vårdcentralen snart och kolla upp det och jag hoppas verkligen det löser sig till sista februari med tanke på att jag tänkte ha min artonårsfest då, men om jag fortfarande har dem här problemen så får festen bli senare för jag tänker inte sitta där nykter och le medan alla andra super till det.. Suck.

Men nu kanske jag faktiskt går ner till 60 kg så något gott kommer det nog ut av det!

 

Just nu flyter allting bara på, jag går igenom livet dag för dag.

Ångesten är i alla fall borta nu då allt som tyngt mig har försvunnit och för att jag bara fokuserar på skolan och Clark Kent <--- My man!

 

På lördag så ska jag till Härnösand för en info-dag angående Polen. Kommer vara supermysigt att träffa gamla vänner!

Förutom detta har jag inte så mycket att säga men vill gärna dela en video som förklarar mina känslor som jag hade för ett tag sedan.

 

 

Dessa dagar som varit kan dra åt helvete. Det har aldrig varit så jobbigt att vakna och lämna min trygga säng på länge.

Igår var det trevligt för ett tag efter min farfars begravning eftersom jag fick vara med de absolut bästa men i slutet av kvällen så fick jag ett mentalbreakdown, så klart.

Väl hemma så fick jag reda på att det finns en chans att mina föräldrar kanske ska skilja sig på grund av (enligt mig och min bror) ett så fruktansvärt löjligt bråk.

Det var så länge sedan jag mådde bra både fysiskt och psykiskt så jag har nästan glömt bort hur det känns!

Känns som jag bara klagar nu för tiden men vad annars ska jag göra?

 

.

Och när han för andra gången fick en tafatt ursäkt från henne så frågade han om hon redan hade en pojkvän men då verkade det nästan som hon skrattade.

Nej, hon hade ingen pojkvän och skulle inte få en heller.

Han frågade varför och hon såg på honom som om det vore uppenbart.

För deras kärlek till mig är inget mer än en fasad, sa hon, de vet inte vad de ger sig in på men då de väl inser så försvinner dem. De lämnar mig ensam kvar utan att ens försöka kämpa tillsammans med mig. Kärlek existerar inte i den här världen, människor har och kommer aldrig förstå sig på kärlek. 
Tillsammans med kärlek kommer smärta och sorg, jag föredrar att inte känna det så det är betydligt enklare att bara vara ensam. 

Ensam. Då, nu och för alltid.

 

Jag har många framtidsplaner och jag har insett att jag inte kan låta något som kärlek till en annan människa få hindra mig. Kärlek kväver en och kedjar fast en och det hatar jag. Jag är hellre fri i ensamhet än fjättrad i en rutten liten stad någonstans tillsammans med en person som påstås älska mig.

Jag vill göra saker med mitt liv, inte sitta i en gammal soffa och dricka sumpkaffe innan jag har uruselt samlag i en säng vars sängkläder inte blivit bytt på ett år.

Detta har blivit klart för mig nu och jag har nog aldrig varit lyckligare. Mina mål är klara, det gäller bara att nå upp till dem.

 

.

 

Jag antar att efter att man haft sin första ångestattack någonsin så blir de allt vanligare sedan?

Sitter nu åter igen i min säng med samma smärta i bröstkorgen och lika svårt att andas. Kan inte sluta gråta heller på grund av paniken som växer i min kropp.

Att skriva lugnar dock ner mig, så detta inlägg får duga.

Jag är så less på allting och ALLA just nu.

 

Jag sitter nu ensam på rummet och letar febrilt efter någon att prata med men INGEN som jag litar på är online och jag hittar inte min mobil.

Allt går bara åt helvete idag och för en stund sedan då jag letade min kalender så hittade jag den inte och på grund av allt skit så fick jag till slut en ångestattack och nu sitter jag här i sängen och kan inte andas. Jag kan inte andas och det blir bara värre.

Jag vill verkligen inte gå ner till föräldrarna eftersom de har gått och lagt sig och ska upp tidigt imorgon.. Jag har så sjukt ont i bröstet så jag tror jag dör snart.

Det jag nu kommer skriva är inget skämt, det jag skriver nu är mina riktiga känslor.

Från tidig ålder har jag fått stå ut med otroligt mycket skit. Jag blev ignorerad av både barn och fröknar på dagis, jag hade inga riktiga vänner försen jag nästan fyllt 8 år. 

8 år av ensamhet innan jag fick en vän.

Jag började ett högstadium som sakta bröt sönder mig bit för bit.

I loppet på 10 år har jag förlorat min morfar, mormor, farmor och snart farfar.

Jag har stått ut med mina egna nedvärderande tankar och ord om mig själv. Tankar om hur fet jag är, hur ful jag är, hur värdelös jag är.

Jag har på mindre än ett år stått ut med tre kärlekshistorier som ingen slutade med 'lycklig i alla deras dagar' och vet ni vad? Jag kommer aldrig uppleva det, aldrig.

Varför? För jag är inte tjejen någon väljer, jag är inte det första valet, jag är ingenting.

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag gör, allt går ändå åt helvete. 

Jag orkar inte mer, jag orkar inte försöka mer.

Jag förstår inte vad det är jag håller på med, jag vet inte vad jag kämpar för längre, jag vet inte ens vad jag har hållit på med fram till nu.

Jag mår inte bra och har inte mått bra på väldigt länge. Jag har så ont i axlarna, i ryggen, i magen, i hela kroppen.

Jag förlorar allt som jag någonsin velat ha och jag klarar detta inte länge till.

2011, 2012 och 2013 har varit fruktansvärda år och jag förväntar mig inget annat från 2014. Saken är den att jag inte vet om jag orkar med 2014. Jag vet inte om jag orkar fortsätta mitt liv så här. 
Jag vet inte längre om mitt liv har någon mening, om det någonsin hade någon mening.

 

 

(Fråga: Vad ska du göra efter skolan?)

 

Efter skolan så funderar jag på att ta ett sabbatsår för att volontärarbeta både med djur och människor. Efter det så vill jag gå en tvåårig journalist utbildning i Stockholm, kanske även gå en kurs inom psykologi, pedagogik, retorik och ledarskap.

Sedan får jag se om jag ska söka jobb inom något med vård/psykologi eller om det blir politik!

Jag har så sjukt feta tankar och funderingar om vad jag vill göra i framtiden och ärligt talat vill jag göra allting!

Jag vill leva livet så länge jag lever helt enkelt och känna att jag levt mitt liv!

 

(Fråga: Din första kyss?)

 

Min första kyss var påtvingad av en trettioårig man då jag gick i åttan så det sög.

Svar nej, tänker inte gå in på detaljer.

 

(Fråga: Beskriv dina känslor om Steffen?)

 

Här tänkte jag faktiskt bara använda bilder för att beskriva mina känslor om min bubbe, så njut!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

(Fråga: Vad är det värsta du vet?)

 

Det värsta jag vet är då jag ska träffa och lära känna nya människor tillsammans med mina vänner, exempelvis far till inspirationshelger. Varför?

För jag är alltid den minst viktiga. Dessa nya människor märker snabbt att jag är snäll och en helt okej person, kanske till och med helgrym (nej jag försöker inte skryta) men det spelar ingen roll. I slutändan så är det ingen som söker upp mig eller vill ha med mig någonstans för jag är inte en person man tänker på.

Exempelvis om någon vill hitta på något så är jag den sista personen någon tänker på, om någon ens tänker på mig. Det är inte det att folk har något emot mig (tror jag) men jag är ändå inte den någon frågar. 
Detta får mig att känna mig på något vis värdelös, bortglömd och oviktig. Jag är aldrig någons förstaval och jag har bara tur om jag är någons andrahandsval.

Många säger att jag knappt känner några människor alls och det är klart jag inte gör! För jag vet att just detta kommer hända så jag har ändå ingen lust att lära känna massa människor som ändå inte verkar ha något intresse i mig.

Nu kanske ni som känner mig inte alls tycker så här men tänkt efter riktigt noga så kanske ni inser att det är så här, för tro mig, så är det.