Det jag nu kommer skriva är inget skämt, det jag skriver nu är mina riktiga känslor.

Från tidig ålder har jag fått stå ut med otroligt mycket skit. Jag blev ignorerad av både barn och fröknar på dagis, jag hade inga riktiga vänner försen jag nästan fyllt 8 år. 

8 år av ensamhet innan jag fick en vän.

Jag började ett högstadium som sakta bröt sönder mig bit för bit.

I loppet på 10 år har jag förlorat min morfar, mormor, farmor och snart farfar.

Jag har stått ut med mina egna nedvärderande tankar och ord om mig själv. Tankar om hur fet jag är, hur ful jag är, hur värdelös jag är.

Jag har på mindre än ett år stått ut med tre kärlekshistorier som ingen slutade med 'lycklig i alla deras dagar' och vet ni vad? Jag kommer aldrig uppleva det, aldrig.

Varför? För jag är inte tjejen någon väljer, jag är inte det första valet, jag är ingenting.

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag gör, allt går ändå åt helvete. 

Jag orkar inte mer, jag orkar inte försöka mer.

Jag förstår inte vad det är jag håller på med, jag vet inte vad jag kämpar för längre, jag vet inte ens vad jag har hållit på med fram till nu.

Jag mår inte bra och har inte mått bra på väldigt länge. Jag har så ont i axlarna, i ryggen, i magen, i hela kroppen.

Jag förlorar allt som jag någonsin velat ha och jag klarar detta inte länge till.

2011, 2012 och 2013 har varit fruktansvärda år och jag förväntar mig inget annat från 2014. Saken är den att jag inte vet om jag orkar med 2014. Jag vet inte om jag orkar fortsätta mitt liv så här. 
Jag vet inte längre om mitt liv har någon mening, om det någonsin hade någon mening.

 

 

(Fråga: Vad ska du göra efter skolan?)

 

Efter skolan så funderar jag på att ta ett sabbatsår för att volontärarbeta både med djur och människor. Efter det så vill jag gå en tvåårig journalist utbildning i Stockholm, kanske även gå en kurs inom psykologi, pedagogik, retorik och ledarskap.

Sedan får jag se om jag ska söka jobb inom något med vård/psykologi eller om det blir politik!

Jag har så sjukt feta tankar och funderingar om vad jag vill göra i framtiden och ärligt talat vill jag göra allting!

Jag vill leva livet så länge jag lever helt enkelt och känna att jag levt mitt liv!

 

(Fråga: Din första kyss?)

 

Min första kyss var påtvingad av en trettioårig man då jag gick i åttan så det sög.

Svar nej, tänker inte gå in på detaljer.

 

(Fråga: Beskriv dina känslor om Steffen?)

 

Här tänkte jag faktiskt bara använda bilder för att beskriva mina känslor om min bubbe, så njut!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

(Fråga: Vad är det värsta du vet?)

 

Det värsta jag vet är då jag ska träffa och lära känna nya människor tillsammans med mina vänner, exempelvis far till inspirationshelger. Varför?

För jag är alltid den minst viktiga. Dessa nya människor märker snabbt att jag är snäll och en helt okej person, kanske till och med helgrym (nej jag försöker inte skryta) men det spelar ingen roll. I slutändan så är det ingen som söker upp mig eller vill ha med mig någonstans för jag är inte en person man tänker på.

Exempelvis om någon vill hitta på något så är jag den sista personen någon tänker på, om någon ens tänker på mig. Det är inte det att folk har något emot mig (tror jag) men jag är ändå inte den någon frågar. 
Detta får mig att känna mig på något vis värdelös, bortglömd och oviktig. Jag är aldrig någons förstaval och jag har bara tur om jag är någons andrahandsval.

Många säger att jag knappt känner några människor alls och det är klart jag inte gör! För jag vet att just detta kommer hända så jag har ändå ingen lust att lära känna massa människor som ändå inte verkar ha något intresse i mig.

Nu kanske ni som känner mig inte alls tycker så här men tänkt efter riktigt noga så kanske ni inser att det är så här, för tro mig, så är det.

 

Jag har nu gått klart en fyra månaders utbildning inom ledarskap som SVUNG (Sveriges Ungdomsråd) har arrangerat och det har varit helt suveränt! Jag har fått så sjukt mycket inspiration och idéer så jag vet inte vart jag ska ta vägen!

Utbildning har gett mig nya vänner och gjort mig starkare som person. Till exempel har jag blivit en bättre talare och fått mig att vilja arrangera en temadag via elevrådet på Sollefteå gymnasium. 

Denna utbildning har även gett mig insikt om vad som är en "bra" ledare och vad som är en "dålig" ledare så det har helt enkelt gett mig väldigt mycket! 

Då jag sökte till utbildning så trodde jag inte att jag skulle bli antagen men då jag blev det så blev jag hur glad som helst! 

 

Jag har ofta fått frågan varför jag är intresserad i politik och det är för att jag är med i ett ungdomsråd kallat Ungdomsdelegationen/UD.

Det är ett X antal ungdomar från hela Sollefteå kommun som har möte en gång i månaden och samtalar om olika problem och så vidare som behöver ordnas för att göra våran kommun en bättre plats för ungdomar.

Vi far även ut på inspirationshelger med workshops och massa annat roligt och lärorikt! 

Det är även vi som anordnar Ungdomens Dag och Ungdomstinget. Vi håller just nu även på att fixa med Sollefteås ungdomshus som ska vara klart till år 2016.

Jag gick med i UD då jag började högstadiet. Mest för att jag var nyfiken och jag har varit aktivt medlem sedan dess och jag ångrar inte en sekund! 

Jag är inte så insatt i partipolitik men politikfrågor brinner jag för! Jag har fått en starkare syn på verkligheten kan man säga och jag har en dröm om att ändra samhällets normer och skönhetsideal samt att hjälpa människor. 

 

 

(Fråga: Hur var det att ha trekant?)

 

Jag kan ärligt talat säga att jag var så rädd som man kan bli. Det var aldrig tänkt att kvällen skulle sluta så men det gjorde den! Det var en upplevelse som jag inte tänker gå in på detalj om men jag har inte precis blivit skrämd för att prova det fler gånger. Men vi får se vad framtiden har att ge.
Hur som helst. Jag var väldigt rädd och situationen såg inte bra ut från mitt håll men sak samma.

 

 

Jag vet inte hur det känns att gå in i väggen som man kallar det men jag tror jag är rätt nära. Det är så mycket just nu utan att jag själv inser det och jag försöker så gott det går men det känns inte som det hjälper. Ibland känns det som om jag bara går runt i cirklar och jag orkar inte mer. 

Jag vill inte komma hem längre för jag vet att jag bara kommer sitta sysslolös på rummet och få svaga ångestattacker över mitt liv, över min framtid. Jag vet vad jag vill göra här i livet men så fort jag tänker på framtiden så inser jag hur kort det är. Hur ska jag hinna med allt? Vad kommer hända egentligen? Kommer jag kämpa mig fram till mitt mål eller sluta halvvägs? Kommer jag att hitta en stad jag faktiskt vill bo kvar i? Kommer jag hitta ett bra ställe där mina framtida barn kommer kunna växa upp i trygghet? Kommer jag ens få några barn? Kommer jag ens ha någon som vill ha barn med mig? Kommer jag klara av skolan med någorlunda höga betyg ens?

Jag hoppar mellan att leva i nuet och i framtiden. Jag mår inte bra, jag är bara trött och jag vill fan inte ha några förpliktelser. Jag vill att alla runt omkring mig håller käften om vad jag ska göra och inte och bara låta mig vara eller bara krama mig. Måste jag ALLTID göra saker? Och måste dessa saker alltid vara så fruktansvärt tråkiga?

Igår stannade jag kvar i stan med Puff och Emil. Vi gjorde inget speciellt utan vi sladdade bara omkring med bilen men det var så himla skönt! Vi gjorde inget speciellt och trots att jag hade så ont i huvudet så uppskattade jag det verkligen. Helgen som var gjorde jag ingenting utan låg bara hemma och tänkte på allt och ingenting och jag höll på att dö. Jag ville så gärna hitta på något men jag visste inte vad! Det var skönt på ett vis att vara sysslolös men jag har börjat att tänka så mycket på allt och ingenting så jag mår inte bra längre.

Jag närmar mig en vägg just nu och hur mycket jag än försöker undvika den så närmar jag mig mer och mer så snart går jag in i den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

(Fråga: Hur blev du och Anna så bra vänner?)

 

Jag och Puff lärde känna varandra via konfirmationen och vi hade väl en ständig kontakt även efter konfirmationen. Men vi började inte riktigt umgås ordentligt försen i somras för då var vi med varandra i stort sett varje dag för vi hade inget bättre för oss så vi gav oss ut på äventyr och allt möjligt.

Samt så har vi ju samma sjuka och dåliga humor så det var ju ett plus, även att vi båda två är med i UD och är så engagerade.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga, vi har även format en Puff-klan och så vidare.

 

(Fråga: Hur träffade du Steffen?)

 

Som ni vet så går jag en ledarutbildning i Stockholm och på vägen hem efter första helgen så satt både jag och Puff bredvid varsin pojke som var väldigt fin och vi hade nyss tjockat oss med våra subway mackor men vi ville ju äta kakan också! Men vi ville inte vara för tjocka så vi gick ut och satte oss i bistron resten av resan för att prata och tjocka oss ifred.

Efter kanske två timmar eller nått så kom det in tre män i bistron som pratade så otroligt högt ju mer full de blev så till slut slutade vi att prata och lyssnade bara på dem för vi hade inget bättre att göra.

En av dessa tre män var Steffen och han började prata om piercingar och nålar/krokar som ska in i kroppen och att det måste vara professionella personer som gör det och då invände Puff på en gång och det var väl så det började.

Vi började prata med dem enda tills vi skulle kliva av tåget och vi sa hej då innan vi gick tillbaks till våran vagn för att ta våra väskor och då kom Steffen efter oss och sa i stort sett att han aldrig träffat så sjuka tjejer förut så han kunde inte bara låta oss gå.

Innan jag visste ordet av så la han armarna om mig och vi kysstes/hånglade, vi utbytte nummer och efter det så skypade vi även med varandra i stort sett varje dag fram tills nu.

Slut!

 

(Fråga: Kan du skriva inlägg om hur du å Mårten blev vänner?? Eller hur din tremänning va som?)

Jag och min tremänning bor väldigt nära varandra så att vi började umgås var inte så konstigt.

(Fråga från anonym: Kan du inte skriva om varför du är den du är idag?)

 

Den här luckan skulle egentligen ha blivit väldigt lång men nu förkortar jag den.

Det finns ett X antal saker som har gjort mig till den jag är idag och jag tänker bara nämna dem lite kort:

- Min tremänning som låtsades vara mina vän gjorde så att jag än idag har svårt att lita på folk.

- Mårten, min bästa vän fram tills nu. Han är en av de största anledningarna till varför jag är så ful i mun och ibland elak. Han och jag är ett perfekt team då det kommer till att argumentera mot andra.

- Valla, den skolan är en av de största anledningarna till varför jag är jag. Den skolan skapade bitchen i mig.

- Ungdomsdelegationen, en politisk ungdomsgrupp som gjorde mig mer öppen.

- Konfirmationen+Unga Ledare utbildningen, även det gjorde mig mer öppen.

- Mina vänner, de har gjort mig till en riktig pajas eftersom jag bryr mig om dem och alltid vill se dem glad så skämtar jag mycket för att hålla deras humör uppe.

- Massmedia, samhället och internet, dessa har även haft en viss avgörande roll för varför jag är jag. Dessa tre har kommit med så starka intryck om hur man ska vara och se ut så jag har fått kämpa lite med att hitta mig själv i allt kaos.

Sedan finns det en del personliga och privata saker men de jag nämnt här uppe är några avgörande saker till varför jag är jag.

 

 

Okej! Nu är det dags för en ny kallender! För er som följt min blogg så vet ni att förra december var en klagokalender och i år ska det vara.. (trumvirvel) 

EN SANNINGSKALENDER!

Kalendern kommer handla om mig i stort sett. Det kan vara allt från saker jag gjort till saker jag planerar att göra osv. Allt kommer vara 100% sant i alla fall!
Om ni vill veta något speciellt eller vill komma med förslag till inlägg så kan ni antingen skicka en kommentar eller skriva på min ask: http://ask.fm/iiKawaiiBitch