Det jag nu kommer skriva är inget skämt, det jag skriver nu är mina riktiga känslor.

Från tidig ålder har jag fått stå ut med otroligt mycket skit. Jag blev ignorerad av både barn och fröknar på dagis, jag hade inga riktiga vänner försen jag nästan fyllt 8 år. 

8 år av ensamhet innan jag fick en vän.

Jag började ett högstadium som sakta bröt sönder mig bit för bit.

I loppet på 10 år har jag förlorat min morfar, mormor, farmor och snart farfar.

Jag har stått ut med mina egna nedvärderande tankar och ord om mig själv. Tankar om hur fet jag är, hur ful jag är, hur värdelös jag är.

Jag har på mindre än ett år stått ut med tre kärlekshistorier som ingen slutade med 'lycklig i alla deras dagar' och vet ni vad? Jag kommer aldrig uppleva det, aldrig.

Varför? För jag är inte tjejen någon väljer, jag är inte det första valet, jag är ingenting.

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag gör, allt går ändå åt helvete. 

Jag orkar inte mer, jag orkar inte försöka mer.

Jag förstår inte vad det är jag håller på med, jag vet inte vad jag kämpar för längre, jag vet inte ens vad jag har hållit på med fram till nu.

Jag mår inte bra och har inte mått bra på väldigt länge. Jag har så ont i axlarna, i ryggen, i magen, i hela kroppen.

Jag förlorar allt som jag någonsin velat ha och jag klarar detta inte länge till.

2011, 2012 och 2013 har varit fruktansvärda år och jag förväntar mig inget annat från 2014. Saken är den att jag inte vet om jag orkar med 2014. Jag vet inte om jag orkar fortsätta mitt liv så här. 
Jag vet inte längre om mitt liv har någon mening, om det någonsin hade någon mening.