Jag vet inte hur det känns att gå in i väggen som man kallar det men jag tror jag är rätt nära. Det är så mycket just nu utan att jag själv inser det och jag försöker så gott det går men det känns inte som det hjälper. Ibland känns det som om jag bara går runt i cirklar och jag orkar inte mer. 

Jag vill inte komma hem längre för jag vet att jag bara kommer sitta sysslolös på rummet och få svaga ångestattacker över mitt liv, över min framtid. Jag vet vad jag vill göra här i livet men så fort jag tänker på framtiden så inser jag hur kort det är. Hur ska jag hinna med allt? Vad kommer hända egentligen? Kommer jag kämpa mig fram till mitt mål eller sluta halvvägs? Kommer jag att hitta en stad jag faktiskt vill bo kvar i? Kommer jag hitta ett bra ställe där mina framtida barn kommer kunna växa upp i trygghet? Kommer jag ens få några barn? Kommer jag ens ha någon som vill ha barn med mig? Kommer jag klara av skolan med någorlunda höga betyg ens?

Jag hoppar mellan att leva i nuet och i framtiden. Jag mår inte bra, jag är bara trött och jag vill fan inte ha några förpliktelser. Jag vill att alla runt omkring mig håller käften om vad jag ska göra och inte och bara låta mig vara eller bara krama mig. Måste jag ALLTID göra saker? Och måste dessa saker alltid vara så fruktansvärt tråkiga?

Igår stannade jag kvar i stan med Puff och Emil. Vi gjorde inget speciellt utan vi sladdade bara omkring med bilen men det var så himla skönt! Vi gjorde inget speciellt och trots att jag hade så ont i huvudet så uppskattade jag det verkligen. Helgen som var gjorde jag ingenting utan låg bara hemma och tänkte på allt och ingenting och jag höll på att dö. Jag ville så gärna hitta på något men jag visste inte vad! Det var skönt på ett vis att vara sysslolös men jag har börjat att tänka så mycket på allt och ingenting så jag mår inte bra längre.

Jag närmar mig en vägg just nu och hur mycket jag än försöker undvika den så närmar jag mig mer och mer så snart går jag in i den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.