Okej, så.. Jag har varit kär ett bra tag nu.. Riktigt dunderkär! Men ärligt talat så har jag gett upp.. Jag har inte sett några vibbar från honom alls att han gillar mig! Dessutom så bor vi så långt ifrån varandra.. 

Vi har pussat varandra en gång, men det var inte precis seriöst.. Men han verkade ju vilja så jag fick supermycket hopp och allting men det känns så meningslöst. Han känner ju inte samma sak och jag orkar inte gå runt och hoppas på att han en dag kommer göra det.. 

Jag vill inte vara så där dryg och tjata om hur ingen vill ha mig, men ibland så känns det faktiskt så.. Ibland så känner jag ett litet hat mot mig själv, för det måste ju vara för att det är något fel på mig.

Och det är det ju, fast det säger jag inte för att verka negativ utan det är bara fakta. Det är något jävligt stort fel på mig och dem som känner mig vet det gott och väl.

Jag har världens konstigaste och äckligaste humor, jag är barnslig, jobbig, dryg.. Ja.. Men jag intalar mig själv att jag är gullig O:)

Men ibland känns det som om jag bara irriterar alla och jag får nästan panikångest! Ibland försöker jag vara 'normal'.. Men det blir snabbt tråkigt så jag blir galen igen ganska snabbt igen..

Och jag har fallit in i riktigt dåliga matvanor, jag äter knappt något förutom då det är onyttigt.. Och.. Jag håller på att bli sjuk tror jag.. Allt suger just nu! Jag hatat mitt liv!

 

Jag ber om ursäkt, men jag har mens och min mens gör mig deprimerad.