Okej, så hela helgen har jag varit lite off och idag efter skolan fick jag ett mental breakdown mitt på stan. Jag sprang ner till parken där det inte fanns något folk och bara grät i kanske en timme över exakt ALLTING.

Jag har fallit ner i samma tankemönster som förut och jag håller på att explodera av känslor som kommer dels på grund av stress och dels på grund av annat.

Saken är den att jag är så sjukt trött. Jag är trött fysiskt och psykiskt. Jag kan inte kontrollera mig på lektionerna längre och jag orkar inte med något eller någon. Jag har tagit på mig för mycket ansvar och allt jag behöver just nu är att få krypa ihop i sängen och sova i en hel vecka.

Jag är trött på skolan.

Jag är trött på mig själv.

Jag är trött på att se alla dessa bilder på tjejer som ser hur bra ut som helst utan smink medan jag ser ut som skit.

Jag är trött på att väga 70 kilo då jag bara vill väga 60 kg eller 55 kg.

Jag är trött på att jag ALDRIG är någons första val.

Jag är trött på att jag alltid har så mycket att göra.

Jag är trött på att ingen ser mig.

Jag är trött på att vara trött.

Jag är trött på att jag kämpar så här hårt bara för att jag en dag ska tyna bort och dö.

Jag är trött på allt skitsnack jag får höra.

Jag är trött på att jag måste prata med mina föräldrar om att jag vill fara till Gällivare.

Jag är trött på att INGENTING kan någonsin vara enkelt.

Jag är så sjukt jävla trött på allt och att ingen fattar någonting gör det bara värre!

Jag vill bara bli förstådd och lämnad ifred. Jag vill bara lyssna på musik och blunda. Jag vill strunta i allt och alla.

Jag vill ha en jävla lång kram! Ingen två sekunders! En LÅNG och HÅRD kram. 

Och nu ska jag ha ett mental breakdown igen.