Det jobbigaste med hela helgen var att se B igen. Under fredagen gick det så där, jag lyckades tränga ute alla känslor men på lördag eftermiddag så rasade allting mer och mer innan jag brast ut i gråt under mässan på kvällen då jag hela tiden såg honom, samt pga några grejer som någon hade skrivit på ask. 

Jag vet att det är konstigt av mig att säga så här men han blev en så underbar vän på så kort tid. Jag hade alltid kul då jag pratade med honom och han delade min humor. Att hitta en sådan kille är i stort sett omöjligt.

Missförstå mig rätt, jag är lycklig med Emil och jag vill inte ha B tillbaka så. Jag vill ha tillbaka honom som vän.

Men det finns ingenting att försvara, jag förstörde allt och var elak och dum mot honom.

Jag förtjänar exakt allt hat jag får av honom.

Jag gav honom en förhoppning om att jag verkligen ville satsa på honom, vilket jag även ville. Men den jävla distansen förstörde allting. Jag klarar inte av det! Men även sista april, efter det så smällde det bara. På kvällen så var alla känslor där och på morgonen så var det borta. Varför? Jag vet inte.

Vi brann ihop men jag släckte elden.

B betydde och betyder fortfarande så mycket för mig och jag vill så gärna förklara för honom att jag accepterar hans hat mot mig till 100% men jag vill att han ska veta att jag bryr mig om honom. Jag var nära på att säga det flera gånger, eller åtminstone ett hej, men jag klarar inte av risken att få hatiska blickar. Inte av honom, inte av min älskade vän.

Han ville ha mig, jag tog och förstörde.

B, du kommer hitta någon som förtjänar dig och som älskar dig mer än du kan förstå. För du är underbar och det är sanningen.