Och när han för andra gången fick en tafatt ursäkt från henne så frågade han om hon redan hade en pojkvän men då verkade det nästan som hon skrattade.

Nej, hon hade ingen pojkvän och skulle inte få en heller.

Han frågade varför och hon såg på honom som om det vore uppenbart.

För deras kärlek till mig är inget mer än en fasad, sa hon, de vet inte vad de ger sig in på men då de väl inser så försvinner dem. De lämnar mig ensam kvar utan att ens försöka kämpa tillsammans med mig. Kärlek existerar inte i den här världen, människor har och kommer aldrig förstå sig på kärlek. 
Tillsammans med kärlek kommer smärta och sorg, jag föredrar att inte känna det så det är betydligt enklare att bara vara ensam. 

Ensam. Då, nu och för alltid.

 

Jag har många framtidsplaner och jag har insett att jag inte kan låta något som kärlek till en annan människa få hindra mig. Kärlek kväver en och kedjar fast en och det hatar jag. Jag är hellre fri i ensamhet än fjättrad i en rutten liten stad någonstans tillsammans med en person som påstås älska mig.

Jag vill göra saker med mitt liv, inte sitta i en gammal soffa och dricka sumpkaffe innan jag har uruselt samlag i en säng vars sängkläder inte blivit bytt på ett år.

Detta har blivit klart för mig nu och jag har nog aldrig varit lyckligare. Mina mål är klara, det gäller bara att nå upp till dem.

 

.