Dessa dagar som varit kan dra åt helvete. Det har aldrig varit så jobbigt att vakna och lämna min trygga säng på länge.

Igår var det trevligt för ett tag efter min farfars begravning eftersom jag fick vara med de absolut bästa men i slutet av kvällen så fick jag ett mentalbreakdown, så klart.

Väl hemma så fick jag reda på att det finns en chans att mina föräldrar kanske ska skilja sig på grund av (enligt mig och min bror) ett så fruktansvärt löjligt bråk.

Det var så länge sedan jag mådde bra både fysiskt och psykiskt så jag har nästan glömt bort hur det känns!

Känns som jag bara klagar nu för tiden men vad annars ska jag göra?

 

.

Och när han för andra gången fick en tafatt ursäkt från henne så frågade han om hon redan hade en pojkvän men då verkade det nästan som hon skrattade.

Nej, hon hade ingen pojkvän och skulle inte få en heller.

Han frågade varför och hon såg på honom som om det vore uppenbart.

För deras kärlek till mig är inget mer än en fasad, sa hon, de vet inte vad de ger sig in på men då de väl inser så försvinner dem. De lämnar mig ensam kvar utan att ens försöka kämpa tillsammans med mig. Kärlek existerar inte i den här världen, människor har och kommer aldrig förstå sig på kärlek. 
Tillsammans med kärlek kommer smärta och sorg, jag föredrar att inte känna det så det är betydligt enklare att bara vara ensam. 

Ensam. Då, nu och för alltid.

 

Jag har många framtidsplaner och jag har insett att jag inte kan låta något som kärlek till en annan människa få hindra mig. Kärlek kväver en och kedjar fast en och det hatar jag. Jag är hellre fri i ensamhet än fjättrad i en rutten liten stad någonstans tillsammans med en person som påstås älska mig.

Jag vill göra saker med mitt liv, inte sitta i en gammal soffa och dricka sumpkaffe innan jag har uruselt samlag i en säng vars sängkläder inte blivit bytt på ett år.

Detta har blivit klart för mig nu och jag har nog aldrig varit lyckligare. Mina mål är klara, det gäller bara att nå upp till dem.

 

.

 

Jag antar att efter att man haft sin första ångestattack någonsin så blir de allt vanligare sedan?

Sitter nu åter igen i min säng med samma smärta i bröstkorgen och lika svårt att andas. Kan inte sluta gråta heller på grund av paniken som växer i min kropp.

Att skriva lugnar dock ner mig, så detta inlägg får duga.

Jag är så less på allting och ALLA just nu.

 

Jag sitter nu ensam på rummet och letar febrilt efter någon att prata med men INGEN som jag litar på är online och jag hittar inte min mobil.

Allt går bara åt helvete idag och för en stund sedan då jag letade min kalender så hittade jag den inte och på grund av allt skit så fick jag till slut en ångestattack och nu sitter jag här i sängen och kan inte andas. Jag kan inte andas och det blir bara värre.

Jag vill verkligen inte gå ner till föräldrarna eftersom de har gått och lagt sig och ska upp tidigt imorgon.. Jag har så sjukt ont i bröstet så jag tror jag dör snart.