Dessa dagar som varit kan dra åt helvete. Det har aldrig varit så jobbigt att vakna och lämna min trygga säng på länge.

Igår var det trevligt för ett tag efter min farfars begravning eftersom jag fick vara med de absolut bästa men i slutet av kvällen så fick jag ett mentalbreakdown, så klart.

Väl hemma så fick jag reda på att det finns en chans att mina föräldrar kanske ska skilja sig på grund av (enligt mig och min bror) ett så fruktansvärt löjligt bråk.

Det var så länge sedan jag mådde bra både fysiskt och psykiskt så jag har nästan glömt bort hur det känns!

Känns som jag bara klagar nu för tiden men vad annars ska jag göra?

 

.

Och när han för andra gången fick en tafatt ursäkt från henne så frågade han om hon redan hade en pojkvän men då verkade det nästan som hon skrattade.

Nej, hon hade ingen pojkvän och skulle inte få en heller.

Han frågade varför och hon såg på honom som om det vore uppenbart.

För deras kärlek till mig är inget mer än en fasad, sa hon, de vet inte vad de ger sig in på men då de väl inser så försvinner dem. De lämnar mig ensam kvar utan att ens försöka kämpa tillsammans med mig. Kärlek existerar inte i den här världen, människor har och kommer aldrig förstå sig på kärlek. 
Tillsammans med kärlek kommer smärta och sorg, jag föredrar att inte känna det så det är betydligt enklare att bara vara ensam. 

Ensam. Då, nu och för alltid.

 

Jag har många framtidsplaner och jag har insett att jag inte kan låta något som kärlek till en annan människa få hindra mig. Kärlek kväver en och kedjar fast en och det hatar jag. Jag är hellre fri i ensamhet än fjättrad i en rutten liten stad någonstans tillsammans med en person som påstås älska mig.

Jag vill göra saker med mitt liv, inte sitta i en gammal soffa och dricka sumpkaffe innan jag har uruselt samlag i en säng vars sängkläder inte blivit bytt på ett år.

Detta har blivit klart för mig nu och jag har nog aldrig varit lyckligare. Mina mål är klara, det gäller bara att nå upp till dem.

 

.

 

Jag antar att efter att man haft sin första ångestattack någonsin så blir de allt vanligare sedan?

Sitter nu åter igen i min säng med samma smärta i bröstkorgen och lika svårt att andas. Kan inte sluta gråta heller på grund av paniken som växer i min kropp.

Att skriva lugnar dock ner mig, så detta inlägg får duga.

Jag är så less på allting och ALLA just nu.

 

Det jag nu kommer skriva är inget skämt, det jag skriver nu är mina riktiga känslor.

Från tidig ålder har jag fått stå ut med otroligt mycket skit. Jag blev ignorerad av både barn och fröknar på dagis, jag hade inga riktiga vänner försen jag nästan fyllt 8 år. 

8 år av ensamhet innan jag fick en vän.

Jag började ett högstadium som sakta bröt sönder mig bit för bit.

I loppet på 10 år har jag förlorat min morfar, mormor, farmor och snart farfar.

Jag har stått ut med mina egna nedvärderande tankar och ord om mig själv. Tankar om hur fet jag är, hur ful jag är, hur värdelös jag är.

Jag har på mindre än ett år stått ut med tre kärlekshistorier som ingen slutade med 'lycklig i alla deras dagar' och vet ni vad? Jag kommer aldrig uppleva det, aldrig.

Varför? För jag är inte tjejen någon väljer, jag är inte det första valet, jag är ingenting.

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag gör, allt går ändå åt helvete. 

Jag orkar inte mer, jag orkar inte försöka mer.

Jag förstår inte vad det är jag håller på med, jag vet inte vad jag kämpar för längre, jag vet inte ens vad jag har hållit på med fram till nu.

Jag mår inte bra och har inte mått bra på väldigt länge. Jag har så ont i axlarna, i ryggen, i magen, i hela kroppen.

Jag förlorar allt som jag någonsin velat ha och jag klarar detta inte länge till.

2011, 2012 och 2013 har varit fruktansvärda år och jag förväntar mig inget annat från 2014. Saken är den att jag inte vet om jag orkar med 2014. Jag vet inte om jag orkar fortsätta mitt liv så här. 
Jag vet inte längre om mitt liv har någon mening, om det någonsin hade någon mening.

 

 

 

Jag vet inte hur det känns att gå in i väggen som man kallar det men jag tror jag är rätt nära. Det är så mycket just nu utan att jag själv inser det och jag försöker så gott det går men det känns inte som det hjälper. Ibland känns det som om jag bara går runt i cirklar och jag orkar inte mer. 

Jag vill inte komma hem längre för jag vet att jag bara kommer sitta sysslolös på rummet och få svaga ångestattacker över mitt liv, över min framtid. Jag vet vad jag vill göra här i livet men så fort jag tänker på framtiden så inser jag hur kort det är. Hur ska jag hinna med allt? Vad kommer hända egentligen? Kommer jag kämpa mig fram till mitt mål eller sluta halvvägs? Kommer jag att hitta en stad jag faktiskt vill bo kvar i? Kommer jag hitta ett bra ställe där mina framtida barn kommer kunna växa upp i trygghet? Kommer jag ens få några barn? Kommer jag ens ha någon som vill ha barn med mig? Kommer jag klara av skolan med någorlunda höga betyg ens?

Jag hoppar mellan att leva i nuet och i framtiden. Jag mår inte bra, jag är bara trött och jag vill fan inte ha några förpliktelser. Jag vill att alla runt omkring mig håller käften om vad jag ska göra och inte och bara låta mig vara eller bara krama mig. Måste jag ALLTID göra saker? Och måste dessa saker alltid vara så fruktansvärt tråkiga?

Igår stannade jag kvar i stan med Puff och Emil. Vi gjorde inget speciellt utan vi sladdade bara omkring med bilen men det var så himla skönt! Vi gjorde inget speciellt och trots att jag hade så ont i huvudet så uppskattade jag det verkligen. Helgen som var gjorde jag ingenting utan låg bara hemma och tänkte på allt och ingenting och jag höll på att dö. Jag ville så gärna hitta på något men jag visste inte vad! Det var skönt på ett vis att vara sysslolös men jag har börjat att tänka så mycket på allt och ingenting så jag mår inte bra längre.

Jag närmar mig en vägg just nu och hur mycket jag än försöker undvika den så närmar jag mig mer och mer så snart går jag in i den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

Okej, så hela helgen har jag varit lite off och idag efter skolan fick jag ett mental breakdown mitt på stan. Jag sprang ner till parken där det inte fanns något folk och bara grät i kanske en timme över exakt ALLTING.

Jag har fallit ner i samma tankemönster som förut och jag håller på att explodera av känslor som kommer dels på grund av stress och dels på grund av annat.

Saken är den att jag är så sjukt trött. Jag är trött fysiskt och psykiskt. Jag kan inte kontrollera mig på lektionerna längre och jag orkar inte med något eller någon. Jag har tagit på mig för mycket ansvar och allt jag behöver just nu är att få krypa ihop i sängen och sova i en hel vecka.

Jag är trött på skolan.

Jag är trött på mig själv.

Jag är trött på att se alla dessa bilder på tjejer som ser hur bra ut som helst utan smink medan jag ser ut som skit.

Jag är trött på att väga 70 kilo då jag bara vill väga 60 kg eller 55 kg.

Jag är trött på att jag ALDRIG är någons första val.

Jag är trött på att jag alltid har så mycket att göra.

Jag är trött på att ingen ser mig.

Jag är trött på att vara trött.

Jag är trött på att jag kämpar så här hårt bara för att jag en dag ska tyna bort och dö.

Jag är trött på allt skitsnack jag får höra.

Jag är trött på att jag måste prata med mina föräldrar om att jag vill fara till Gällivare.

Jag är trött på att INGENTING kan någonsin vara enkelt.

Jag är så sjukt jävla trött på allt och att ingen fattar någonting gör det bara värre!

Jag vill bara bli förstådd och lämnad ifred. Jag vill bara lyssna på musik och blunda. Jag vill strunta i allt och alla.

Jag vill ha en jävla lång kram! Ingen två sekunders! En LÅNG och HÅRD kram. 

Och nu ska jag ha ett mental breakdown igen.

 

 

- Jag ska sluta snusa.

- Jag ska inte töja mitt öra.

- Jag har bara idioter till vänner.

- Jag får inte göra något med min egen kropp.

- Jag ska bli en perfekt dotter som hjälper till med allt hemma.

- Sluta supa.

- Sluta med i stort sett allting.

- Vara glad HELA tiden.

- Ta självmord.

 

..

.

I söndags var jag hos en älskad vän och det krossade mitt hjärta då han började gråta. Denna älskade vän är en man jag känt hela min barndom, en stark, glad och bekymmerslös människa som jag älskar från djupet av mitt hjärta men nu ser jag bara hur han tynar bort och att miljön jag växt upp med är krossad och förstörd.

Älskade vän, jag vet att du inom kort kommer somna in men jag kommer aldrig att glömma dig min underbara vän ♥

 

Jag har fått så sjukt många frågor om hur jag mår så jag skriver här, så ni fattar:

Jag mår bra, trots omständigheterna. Jag kan inte älta mig i detta för vi var bara tillsammans i två och en halv månad, men jag hade nyss vant mig vid att ha en kille så det var lite tufft att plötsligt vänja sid vid att vara singel igen. Men jag dör inte av det precis.

Hur som helst, jag är inte omogen och hatar E nu, inte det minsta. Jag sa även det till honom, att jag varken hatar honom, är sur på honom eller arg, för det är jag inte.

Om jag se detta från ett annat perspektiv så får han faktiskt betyg A i att göra slut, hemskt att säga det men så är det. Han skötte sig bra faktiskt, fick mig även att skratta in i det sista. Han får ett minus på en sak men det tänker jag inte dra upp här.

Anyway, jag har gråtit mig till sömns varje natt hittills och på dagarna så går jag på slowmotion. Jag är väldigt trött och kommer inte ihåg saker samt så känner jag mig konstig i kroppen, slö och nästan klumpig.

Den svåraste dagen var fredag, dagen efteråt. Hade ingen lust att fara till skolan och träffa kompisarna för jag ville inte svara på frågor eller få några kramar. Ville bara vara själv ärligt talat.. Gjorde inte heller saken bättre att en viss person pissade på mig då jag redan låg ner i stort sett. (Han berättade att E skulle göra en grej)

Har även fått frågor om varför jag inte tar bort bilder på honom på facebook, det är för att det är minnen. Bara för att vi har gjort slut så vill jag gärna ha kvar mina minnen så försök inte förstöra det för mig genom att klaga.

Nu ska jag bara ta mig igenom de följande dagarna innan jag drar till Stockholm till helgen för Ledar Akademin, suck.

Låtar som jag har lyssnat på enda sen i torsdags:

Har gråtit så mycket det senaste dygnet så jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Känner mig tom minst sagt.

Ska i alla fall fara till Backe med mamma över helgen så då slipper jag den här hålan.

Det finns inte så mycket att säga faktiskt, har gått runt hela stan idag och gråtit på det ena stället till det andra. 

Jag såg även E idag, han körde förbi med bilen men han såg mig inte.

Det bästa med att ha blivit lämnad är att man inte känner någon hunger så nu kommer jag förhoppningsvis bli smal i alla fall!

Hur som helst, hade ingen jävla lust med skolan idag för jag orkade inte med att träffa kompisarna men jag var väl så illa tvungen.

Har inte tid att skriva mer nu, har inget viktigt att säga heller för den delen så vi hörs kanske.

Ni har säkert läst om sommar-romanser i böcker eller tidningar. Kanske sett det i någon film eller serie på TV och önskat att ni också fick uppleva en.

Det gjorde jag, jag drömde om den perfekta sommar-romansen och jag fick den.

Problemet med sommar-romanser är att de bara håller under sommaren och som ni har märkt så har hösten kommit nu </3

 

Det jobbigaste med hela helgen var att se B igen. Under fredagen gick det så där, jag lyckades tränga ute alla känslor men på lördag eftermiddag så rasade allting mer och mer innan jag brast ut i gråt under mässan på kvällen då jag hela tiden såg honom, samt pga några grejer som någon hade skrivit på ask. 

Jag vet att det är konstigt av mig att säga så här men han blev en så underbar vän på så kort tid. Jag hade alltid kul då jag pratade med honom och han delade min humor. Att hitta en sådan kille är i stort sett omöjligt.

Missförstå mig rätt, jag är lycklig med Emil och jag vill inte ha B tillbaka så. Jag vill ha tillbaka honom som vän.

Men det finns ingenting att försvara, jag förstörde allt och var elak och dum mot honom.

Jag förtjänar exakt allt hat jag får av honom.

Jag gav honom en förhoppning om att jag verkligen ville satsa på honom, vilket jag även ville. Men den jävla distansen förstörde allting. Jag klarar inte av det! Men även sista april, efter det så smällde det bara. På kvällen så var alla känslor där och på morgonen så var det borta. Varför? Jag vet inte.

Vi brann ihop men jag släckte elden.

B betydde och betyder fortfarande så mycket för mig och jag vill så gärna förklara för honom att jag accepterar hans hat mot mig till 100% men jag vill att han ska veta att jag bryr mig om honom. Jag var nära på att säga det flera gånger, eller åtminstone ett hej, men jag klarar inte av risken att få hatiska blickar. Inte av honom, inte av min älskade vän.

Han ville ha mig, jag tog och förstörde.

B, du kommer hitta någon som förtjänar dig och som älskar dig mer än du kan förstå. För du är underbar och det är sanningen.

 

De flesta verkar tro att jag blev ledsen igår för att jag inte fick mina shorts, men så var det inte alls. Jag blev ledsen för han verkade sur och inte tog det jag skrev seriöst. Utan istället verkade han bara bli mer sur så jag blev ännu mer ledsen.

Men nu orkar jag inte bry mig FÖR KILLAR FATTAR INTE ETT JÄVLA PISS!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.......

"Mitt val av kläder för dagen är förstört för jag har mina shorts hemma hos dig! :("
"Jaja"
"Förlåt"
"För vad?"
"För att jag inte är perfekt, för att jag klagar, för att jag bryr mig för mycket om mitt utseende, för att jag köper dåliga presenter, är dum och allmänt störd"

"Ge dej"

 

Denna konversation hade jag med Emil imorse och från klockan elva till tolv så grät jag så hemskt så jag inte ens kunde andas ordentligt. Ni förstår inte hur fruktansvärd jag mådde.

Jag tog rakbladet men jag grät så häftigt så jag kunde inte ens hålla i det så jag bara grävde in naglarna i min hud så hårt jag bara kunde.

Om jag inte hade bestämt träff med några kompisar i stan så hade jag säkert tillbringat hela dagen med att fortsätta må så jävla pissigt.

Hela jävla dagen har varit jobbig och jag har inte haft lust med något och nu sitter jag själv på mitt rum och gråter ännu mer. 

Inte en endaste jävel förstår hur jag känner över Emil. Jag har hela tiden, exakt hela tiden en känsla av att han ska lämna mig så jag försöker alltid vara till lags och om han är det minsta sur så antar jag att han ska göra slut.

Ingen fattar hur jag känner, ingen kan ens förstå hur fruktansvärt jag mår.

 

............................................................................................................................................

Desto mer jag tänker på att jag och Emil gick miste om lördagen desto mer ledsen blir jag. Efter att inte ha sett honom på en hel vecka så fick jag bara några timmar då det kunde varit en hel dag..

Då han väl kom på söndagen och jag fått reda på att han varit i Sollefteå enda sedan lördag så sa jag att han kunde ha skickat ett sms, men han sa då att jag kunde ha gjort det och att jag aldrig skickar sms.

Det gjorde mig faktiskt rätt så ledsen, jag menar jag vet att jag inte är bra på att skicka sms men B hade klagat på exakt samma sak. Larmklockorna ringer nästan då han säger så.

Men det är givetvis att jag inte skickar sms. Jag är inte som andra och skickar iväg ett sms för att fråga vad de gör eller så eftersom jag helt enkelt inte är intresserad. Inte för att låta pessimistisk eller så men det är sanningen. Även då jag har tråkigt så skickar jag inte sms för då är konversationen döende redan från början eftersom vem jag än skickar till troligtvis inte gör något intressant och jag själv gör ju ingenting så hallå? Det funkar inte.

Sedan om jag vet att Emil till exempel jobbar så behöver jag väl inte skicka sms för jag stör honom och jag vet redan vad han gör. Sedan så kan jag fråga hur det går på jobbet men ingenting mer.. Det blir samma konversation varje dag och det antar jag är jobbigt för personen jag messar med..

Förlåt för att jag är värdelös.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

..

Det jobbigaste med att ha underbara vänner, en underbar pojkvän och en perfekt familj är att man inte känner sig värdig till att vara ledsen.

Speciellt inte när det inte finns något att vara ledsen över.

Det bara smäller till för mig nu för tiden. Jag är glad och mår hur bra som helst men sedan krävs det bara något lite för att jag ska falla ihop.

Jag minns hur jävla glad jag blev då jag gick ner i vikt men sedan fastnade jag på 70. Jag började gymma men inget hände så jag slutade. Jag började äta nyttigt men inget hände så till sist så la jag bara av och var nöjd men nu så blir det bara värre. Jag vill sluta äta men det går inte, jag vill börja springa men jag gör det aldrig. Jag vill komma ner till 60 och stanna där, helst ännu mer men 60 är min drömvikt. Jag hatar verkligen min kropp, det finns ingen i hela jävla världen som fattar hur mycket.

 

...

 

Just nu är jag vaken och lyssnar på musik samt messar med olika människor trots att jag bara vill sova men.. Musiken håller mig vaken.. Älskar hur anime kan visa exakt hur man känner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har ni någonsin lärt känna någon eller några som ni verkligen är glada över att ni träffat? Några som blivit en del av eran vardag och som ni varit 110% säker på att de alltid kommer finnas i era liv? Men sedan har allting förändrats.. På mindre än ett år.

Det har hänt mig och jag har aldrig känt mig mer sårad, arg, förödmjukad eller bortglömd. Dessa människor har betyd så mycket för mig men jag betyder ingenting för dem och det har jag säkert aldrig gjort heller. 

Enda sedan jag var liten har jag haft sjukt svåra problem då det kommer till vänner, att lita på folk helt enkelt och dessa var bara ytterligare ett dåligt kapitel i mitt liv. 

Jag inser mer och mer hur dåligt de egentligen har behandlat mig, att jag aldrig betydde något för dem men de har väl intalat sig det. Det tog bara fyra månader ungefär för dem att glida ifrån mig.. Om inte mindre och jag önskar seriöst att de aldrig kommit in i mitt liv. Men det är hur jävla lugnt som helst för jag behöver aldrig mer se någon av dem igen efter sommaren och tro som fan att jag är glad över det.

Och om ni läser det här och fattar att det är ni så hoppas jag ni är nöjda, för om jag vore svagare så skulle jag inte leva just nu för inga har någonsin fått mig att må så dåligt som ni har lyckats med.

 

Detta beskriver exakt hur jag känner just nu:

 

.

Jag börjar falla tillbaks i gamla tankebanor och just nu är humöret inte på topp..